Extrapersonal

Det går väldigt bra för Olle på förskolan. När Fredrik var med igår åt han ingen lunch men sov så länge att han missade mellis och fick äta en macka och gå hem när han vaknade. Bilden är från igår när han fick sitta med sin macka utan kompisar.

Idag kändes det mer likt Olle. Han tog två bananhalvor på förmiddagen, åt två portioner spaghetti och köttfärssås till lunch, sov en och en halv timme i vagnen och åt två mackor till mellis.

När vi kom på morgonen kom en liten kille som heter Douglas fram och sa godmorgon. Han lekte sen tittut och gav leksaker till Olle hela dagen. En väldigt glad och generös kille som delar med sig så i den åldern. Han känns som den första kompisen till Olle. Utöver Douglas är de andra intresserade av Olle men också av mig som helt plötsligt är med en dag på förskolan. Jag har fått leka, hjälpa till med leksaker som strulat, städat upp i köket efter lunchen och passat gänget när en pedagog var tvungen att springa ut en sväng. Jag kände mig som en förskollärare helt enkelt, och det kändes bra i en dag i alla fall. Men jag är inte helt säker på att jag skulle trivas med det som yrke. Jag beundrar tålamodet hos alla som vill jobba med att ta hand om våra ögonstenar. Det jag skulle känna var mest givande med yrket är just all kärlek jag skulle få, och få ge för att barnen skulle känna sig trygga på dagarna.

Olle klev in på förskolan som att han hade stenkoll idag, började leka med alla hundra bilar som verkar finnas på stället och gör Olle väldigt glad. Han känns rätt obrydd, leker för sig själv och bryr sig inte om när pedagogerna pratar med honom, förutom Selda då, en kvinna med utländskt påbrå som verkar väldigt kärleksfull. Och Olle fastnar för mörkhyade verkar det som. Han är i en blyg period där han vänder huvudet mot mig när någon säger hej. Men i Sydafrika var han helt tvärtom när servitörer, personal i mataffärerna eller andra afrikaner gullade med honom. Han skrattade, pratade och gjorde high five och kunde följa efter personer när de gick iväg. Roligt att uppleva. Med Selda är det likadant, Olle skiner upp och ler mot henne.

Att gå från att vara obrydd och veta att jag finns i rummet till att säga hejdå och fortsatt vara glad är ett stort steg, tror jag. Det märks imorgon när vi ska testa. Nu är ju Olle van vid att säga hejdå till mig eftersom jag jobbar, men då är han ju kvar hemma med Fredrik så det ska bli spännande att se reaktionen.

Under dagen kom mamma ner till oss. Nu när Fredrik är borta över helgen ska det bli så mysigt att ha mamma här, att få prata med, laga god mat och kanske ta ett glas vin med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s