Jag och Jörgen Brink

Jag har så ont i kroppen idag, sendragen i fötterna släpper inte och jag har ingen aptit men måste äta och dricka ändå. Men vi tar det från början.

Det var svårare än jag trodde att lämna barnen i torsdags. Olle fick feber igen på onsdagen och var väldigt varm när jag lämnade hemmet på torsdagen. Då vill man bara vara nära och trösta och inte dra iväg två nätter för första gången i hans liv.

Väl uppe i Orsa var det fantastiskt roligt att träffa alla kusiner igen. Första gången någonsin vi träffats allihopa, det har alltid saknats någon när vi setts vid tidigare tillfällen. Pappa, hans storasyster och lillebror med barn och ett barnbarn var nu på plats i en gammal skola i Orsa som min kusin Magnus äger. Uppladdningen inför Stafettvasan hade börjat på riktigt. Pasta och vatten intogs på torsdagskvällen, nummerlappar delades ut och lagmössor provades. Vi lade oss i tid då första sträckans åkare skulle upp redan 03.15 för att ta bussen upp till starten i Sälen. Jag fick äran att köra i mål i Mora och fick sovmorgon.

Lag Hoof Nord bestod av Emma, Andreas, Sanna, Sarah och mig.

Lag Hoof Syd bestod av Calle, Jon (brorsan stöttade syd), Karin, Klas och Johan.

Lag Johansson Väst bestod av Martin, Olle, Marcus, Lena och Magnus.

Det var härlig stämning och roligt att följa alla i spåren. Riktigt fina tider på samtliga åkare. Jag och Fredrik åkte upp till Evertsberg för att se när Andreas kom in för växling till Sanna. Pappa hade fixat en harrumpa som hängde i ett snöre och som våra tre lag var tvungen att föra i mål för att inte bli internt diskade. Vi lyckades med det också.

Sanna växlade till Sarah som bara hade nio km att köra innan jag skulle starta. Fredrik körde mig till Hökberg och växling men när vi kom fram till Hökberg fick vi inte komma ända fram utan behövde parkera två km bortanför. Det låg inte med i beräkningarna så jag fick jogga i uppförsbacke stressad som bara den för att hinna till växlingen. Jag kom fram hyfsat andfådd några minuter innan Sarah förvarnades så turen hade kunnat starta lite lugnare. Tur att jag fick åka de två kilometrarna nedför som jag nyss sprungit uppför då.

Min sträcka gick bra, jag stakade på i min takt, lugnt och fint, många pratade med mig längs med spåret och det var en härlig resa med blå himmel och strålande sol. De nitton kilometrarna skulle jag bara klara av och det såg ljust ut.

Fyra kilometrar innan mål började jag dock få sendrag under båda fötterna. Tårna drog ihop sig och jag försökte stretcha i pjäxorna men det blev en jobbig känsla minst sagt. Spåren blev sämre och sämre ju närmare Mora jag kom men jag tänkte bara på målet, att äntligen få glida över mållinjen under den kända portalen som jag sett på tv i hela mitt liv.

Det blev inte som jag tänkt mig direkt. Med en kilometer kvar, mitt i Moraparken, bara small det till i båda låren, framsidorna. Jag har aldrig upplevt en sådan kramp och jag kunde inte röra mig. Jag förstår hur Jörgen Brink måste känt sig på sista sträckan i stafetten för hundra år sen, när det bara inte går att ta sig framåt. Vilken oerhörd smärta och enorm frustration jag kände när jag såg det jäkla klocktornet och visste att jag snart var framme!

Jag stannade till och försökte göra något men det kändes bara värre. Jag försökte röra mig igen och det kändes konstigt nog bättre även om det gick i snigelfart. Men ju mer jag rörde på mig desto mer släppte smärtan. Först i vänster lår och till slut också i höger. Åtminstone så jag kunde ta mig framåt. Fötterna värkte av sendragen och efter den sista stigningen över viadukten ner mot upploppet såg jag pappa komma springande längs sidan. Han undrade vad som hänt när jag inte kom någon gång och jag skrek att jag hade fått kramp och tårarna kom. Han ville att jag skulle stanna och vila för att kunna göra ett snyggt avslut men det kändes dumt när jag såg målet.

Jag stakade om än långsamt in i mål men sen bröt jag ihop totalt då krampen kom tillbaka så fort jag stannade. Fredrik fattade ingenting när jag skrek ut min smärta. Efter ett tag släppte krampen i låren och jag kunde stappla iväg mot pappa som kom in i målfållan och hämtade mig. Men sendragen slutade aldrig och det var så jäkla oskönt. Men så skönt att vara i mål och alla hejade så härligt på upploppet, en jäkla stämning var det. Önskade att jag kunnat få njuta av det mer.

Pizzakväll och en massa prat avslutade dagen men både jag och Fredrik längtade till barnen, särskilt när Olle var så dålig. 40 graders feber under de dagarna vi var borta. Vi lämnade därför Orsa tidigt imorse och kom fram till Blidö där farmor och Lotta och glada barn tog emot oss. När vi kom fram visade det sig att Tuva också blivit dålig. 38 graders feber mätte tempen när vi äntligen kom hem och vilade oss allihopa. Fredrik handlade ryggbiff och lagade underbar middag och jag somnade till Melodifestivalen men vaknade för att uppleva mitt första eurovisionminne om igen när Johnny Logan stod på scen och sjöng Hold me now. Fortfarande lika grym!

Sendragen vill inte släppa trots magnesium-tabletter, Resorb och vatten. Jag får förbereda mig på att kliva upp och stretcha flera gånger inatt också. Suck.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s