Att vara stolt

Jag är så sjukt stolt över mig själv. Dels för min kropp, som förutom att ha klämt ur sig tre barn, också står pall mot den här typen av påfrestningar. Dels för mitt psyke, min envishet som jag alltid bär med mig och som i situationer som den här, alltid är till min fördel. Någonting klickar i mig och så vinner jag bara, främst över mig själv och min prestationsångest. Men vi tar det från början.

I fredags samlades halva gänget hos oss för att grilla, snacka ihop oss och pimpa bilarna som skulle ta oss från Mariefred och Gripsholms slott till Drottningholms slott. Vi skrev vårt lagnamn, Tor & Gna på rutorna och brorsan hade fixat superfina dekaler att klistra på motorhuvarna.

Eftersom vi sprang Ragnar Relay döpte vi oss till något vikingaaktigt. Guden Tor och Gna, gudinnan Friggas budbärare, som dessutom hade en häst som hette Hofwarpner tyckte vi var passande.

Morfar och Birgitta sov här för att vara med barnen när vi åkte iväg mot starten på lördag morgon. Olle hade en mardröm och skrek rakt ut vid fyra på morgonen. Sen kunde jag med min ångest inför vad som komma skulle, inte somna om. Grabbarna åkte vid 06.00 och jag stack mot stan för att hämta upp systrarna, bror och Matilda för att fylla vår bil en timme senare. Fem löpare i varje bil och så Fredrik och Sarah som chaufförer. Vilket gäng!

Vid starten var Andreas den mest nervösa tror jag, förste man som skulle dra igång loppet för vår del. 08.30 stack han iväg de första åtta kilometrarna av cirka 300.

Tjejbilen, och brorsan då men det känns bra att kalla oss det och den andra för grabbilen, åkte längs med de första tre sträckorna och hejade fram de starka grabbarna, vår löparordning var: 1. Andreas 2. Erik 3. Patrik 4. Calle 5. Robin 6. Matilda 7. Jag 8. Jon 9. Emma 10. Sanna

När Patrik stuckit iväg i vackra Strängnäs åkte vi till vår start på loppet, vid idrottsplatsen i Eskilstuna, checkade in och försökte äta lunch. Alltså att äta när jag är nervös är inte min grej. Jag satt en timme med min burgare tror jag, försökte verkligen få i mig allt. Men det var svårt med mat under de här timmarna. Burgaren till lunch på lördag och tre slicar pizza på lördag kväll var allt jag fick i mig. Förutom några bananer, Resorb, chips och nötter under resans gång. Inte optimalt men vad gör man med en löparmage i olag.

Robin växlade med Matilda i Eskilstuna och killarnas första fem var avklarade. Vid den här tiden på dagen gassade solen och alla som sprungit var klart påverkade av värmen.

Jag växlade med Matilda till min första sträcka, 6,6 kilometer och det kändes som om asfalten kokade och jag sprang i brinnande lava. Värmen som slog upp från marken gjorde det svårt att andas. Men jag sprang på en bra tid ändå, klart nöjd med loppet. Brorsan hade 15,7 kilometer framför sig när jag växlade runt halv tre på eftermiddagen.

En riktig fighter var han, växlade till Emma som fortsatte färden västerut.

Emma och Sanna avslutade våra sträckor med bravur.

Det var inte jätteroligt att springa efter stora asfalterade och trafikerade vägar men Sanna fick en liten avstickare på sin sträcka mot Köping och när det inte fanns många löpare i sikte var turen som mest njutningsfull.

Efter att ha försökt trycka i oss pizza i Köping åkte vi ikapp killarna som hunnit växla två gånger och solen började sänka sig över åkrarna och vägarna badade i vackert orangegult solljus. Strömsholms slott gick oss förbi men här hejar vi på Calle som hade ont i båda sina knän stackarn.

Ut på tjugonde rundan och Matilda var den första att springa i reflexväst och pannlampor framåt och bakåt, vilket var kraven mellan 22-04 på natten. Här utanför Västerås på camping fullt med folk som passade på att duscha och vila.

Jag tog över efter Steam hotel och sprang min kortaste sträcka, fem kilometer, genom bostadsområden upp till Västerås flygplats. En helt underbar tur med fullmåne och inte en löpare i sikte. En och annan lokalbo och en full man mötte jag, som förhoppningsvis bestämt sig för att ta sig hemåt och inte ut mot kroglivet för han var riktigt vinglig.

Den här fantastiska bilden på Emma på vägen mot Stockholm får avsluta lördagens bildkavalkad. Sanna avslutade vår bils sträckor mot natt och i Bålsta fick vi chansen att vila under tiden killarna sprang sina fem nattsträckor.

Tältet som satts upp var såklart överfullt med löpare så vi lade oss på en träaltan till något kansli vid en idrottsplats. Jag tror jag fick en och en halv timmes sömn innan klockan ringde 05.00 och Matilda var tvungen att kasta sig upp för att hinna göra sig något sånär i ordning till växlingen med sin Robin. Det visade sig att alla grabbar, som i och med Robins växling nu sprungit klart sina sträckor, gjort det med bravur under natten och vi var 18 minuter före vår beräknade tid. Den svalkande luften gjorde nog sitt och alla var lyriska till att springa på natten.

Matilda växlade alltså strax efter halv sex och skulle ”bara” springa sju kilometer innan det var dags för mig och min sista insats. Kroppen var så konstig, ett par timmars sömn, knappt någon mat, nervositet, itvingad banan och Resorb med en hel del vatten fick bli min uppladdning inför 10,4 kilometer från Bro till Kungsängen. Jag var så inställd, redan någon vecka innan loppet, på att någon av grabbarna skulle behöva hoppa in de sista kilometrarna för mig. Hur skulle jag kunna springa 22 kilometer på mindre än ett dygn Som aldrig sprungit så långt i mitt liv?

Men jag sprang, och världens bästa Fredrik stannade många gånger under den tråkiga asfalterade vägen för att ge mig vatten. Och världens bästa systrar och bror stannade också de för att ge mig en koffein-gel som säkert spelade stor roll, vatten och pepp. Och med tre kilometer kvar på min sträcka sprang jag med gråten i halsen för jag insåg ju att det här skulle jag klara. Tre kilometer var ju ingenting, det skulle gå! Vilken känsla det var.

Jag sprang in i Kungsängen med armarna i skyn i fem minuterstempo och grät tamejfan hela vägen in till brorsan som stod och väntade, och alla i laget som hejade fram mig. Jag kommer aldrig glömma den upplevelsen.

Brorsan växlade till Emma vid Görvälns slott, Emma kämpade som bara den i skogsslingan mot Hesselby slott och var urstark även i söndagens värme.

Sanna som tappat mycket energi under sina långa sträckor, växlades ut till sista sträckan vid Hesselby slott och sprang som aldrig förr mot Drottningholm.

Och vi klarade det! Alla i laget sprang samtliga sina sträckor, många med smärta men vi gjorde det och gick i mål 11.15 på söndagen! Oj vilken mäktig upplevelse. Och även om jag saknade eftersnacket, det får vi se till att ta i sommar någon gång, så kändes det så himla gött att få sätta sig i gräset och pusta ut allihopa.

Pappa tog med sig en flaska bubbel från oss som vi delade på.

Våra finaste supporters mötte oss i parken. Och någonstans där i värmen kändes kroppen helt okej. Den känslan har dock ändrats under de senaste dygnen och det har varit tufft att ta hand om våra tre barn med en fruktansvärd sömnförlust och energibortfall.

Trots att jag väntat två dagar med ett inlägg, för att hinna reflektera men också bli något så när mig själv i kropp och själ igen, är det svårt att återberätta om den bubbla vi levde i under de här 27 timmarna.

Jag gråter fortfarande okontrollerat vid minsta motstånd och det var tur att jag var hemma från jobbet igår, annars hade någon stackare fått sig en avhyvling. Nu känns det mer okej men min huvudvärk gör sig påmind efter spänningarna i nacke och axlar.

Men tänk att jag inte kände någon värk i helgen! Som att det var meningen att det här bara skulle gå. Eller så var det min envishet som gav mig adrenalinet jag behövde för att få vara en del av den här upplevelsen tillsammans med familjen och vänner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s