Närkontakt med björn

Vi samlas halv tre på eftermiddagen på Vargas, en samling stugor vid en sjö där vi, på andra sidan sjön, de senaste timmarna har firat mormor som fyller 83 idag. Barnbarnsbarnen lekte vid och i det sextongradiga vattnet, vi åt pastasallad och blev bjuden på tårta och bullar.

På Vargas bjuds det också på bullar, kakor och en morotskaka modell större. Jag tvingar i mig ytterligare ett bakverk och känner att jag inte borde äta mer förrän imorgon.

Håkan som driver stället går igenom vad vi ska tänka på och hur vi ska bete oss uppe i kojan.

Vi ska se till att inte prata och inte under några omständigheter ha någon form av lampa på. Det betyder att vi måste tejpa fast svarta plastfilmer på displayer, autofokuslampor, tejpa fast blixtar och annat som kan tänkas utgöra någon fara för ljus i de små fönsterluckor som finns i kojan.

Björnar är extremt snabba och skulle försvinna snabbare än vi hinner blinka om de såg ett ljus eller hörde människan prata.

En bilfärd på tio minuter tar oss upp till en vändplan och därifrån är det tystnad som gäller. Spänningen och utmaningen i att inte använda sina stämband på sexton timmar är också en stor del i det här känner jag. Men kanske mer för min pappa som har svårt att vara tyst i en minut.

Vi får trycka igen bildörrarna försiktigt utan att låta, nu är vi i björnland. En promenad på tjugo minuter på björnens stigar tar oss till slutmålet och kojan där vi ska bli instängda till imorgon bitti. På vägen upp får vi stanna och titta på de stigar som djuren trampat upp och använder dagligen. På en trädstam sitter ett gäng ljusbruna hårstrån efter att en björn kliat sig mot den på sin väg i skogen. Förhoppningsvis sitter ett par svarta eller mörkbruna där imorgon.

Vi är framme vid kojan och får kliva in en och en. Jag är sist in och får platsen vid dörren. Håkan säger hejdå och tipsar om haspen på insidan för att jag ska känna mig lite tryggare. Jag låser om oss när han går och vi är inne, inlåsta till imorgon bitti när Håkan ska komma och knacka på dörren. Då sover vi nog gott, från fem på morgonen kan vi släppa tankarna på djuren som då har gått och lagt sig och vi blir tipsade om att göra detsamma för att få några timmars sömn innan frukost.

Det är trångt i kojan som består av fyra våningssängar med resårmadrasser och en toa mot bakre långsidan och åtta sköna kontorsstolar vid åtta små gluggar samt varsina tunnlar för objektiven. På en lång hylla under gluggarna ligger ärtpåsar för att använda som stöd till kamerorna och det är viktigt att knyta fast skyddet runt objektivet för att inte släppa ut ljus.

Vi ställer upp grejerna och tar fram godis och dricka. Middagen är välkomponerat av min far, potatissallad, skinka, tomater och oliver. Till det varsina flaskor ingefära-öl. Väldigt gott, men innan middagen hinner jag vila två gånger, läsa ett kapitel i min bok och spana och spana. Vi äter först vid åttatiden tror jag och hoppas att vi lockar hit björnarna extra mycket med vår goda matsäck.

I kojan finns en ventilation i mitt hörn som tar in luften, leder den genom kojan till andra hörnet, upp genom toaletten och ut högt upp ovanför oss. På det sättet ska människolukterna förhoppningsvis inte störa djuren. Problemet idag är att vinden står helt still, inte ens trädtopparna vajar en aning och risken är då stor att vår lukt lägger sig som ett tak ovanför oss och sprids i området runt oss. Men vi kan ju alltid hoppas att det inte spelar någon roll. Det vore ju himla synd om den här perfekta dagen och kvällen med blå himmel ska bli till vår nackdel.

Närheten till naturen är påtaglig. Det är som att alla djur försvunnit för dagen och gett plats åt de stora. Och vi känner att hen är nära, jag tror samtliga åtta i kojan kan ta på spänningen, och adrenalinet håller oss vakna ytterligare några timmar.

Solen står lågt och endast talltopparna är upplysta mot den blå himlen. En sista duva gör ett tappert försök att lirka upp stenen med godsakerna under. Utan att ens ha försökt flyger hon snabbt iväg och både jag och pappa tittar på varandra. Är det ett tecken, är det nu det är dags. Vi väntar. Ingen nalle i sikte och nu börjar jag bli väldigt kissnödig. Det känns inte direkt läge att gå på toa, tänk om det är mitt fel att björnen inte dyker upp, eller tänk om jag missar entrén till vår utsikt och när jag öppnar dörren till toaletten försvinner djuret som ett skott. Nej, bäst att hålla sig ett tag till, det är ju nu det är den gyllene timmen, nu som ena paret av oss åtta såg björnen igår när de satt härute.

Det är som att titta på en film utan slut. Inga tankar, inga reflektioner, vi bara tittar, stirrar oss blinda rakt fram, åt sidorna och nedanför oss.

Det är en skön känsla också, att bara få sitta såhär och stirra på en skog, en vacker skog med hjortron som snart är redo att plockas och orkidéer på den sanka marken, tallskog som skapar en öppen terräng med högt gräs på sina ställen. På den här platsen är det inga tankar som propsar på uppmärksamhet, allt rinner av och kvar är bara jag och min kropp. Vid ett sådant här tillfälle, när huvudet får spelrum, kommer orden till mig i ett jämnt flöde och jag antar att skulle jag arbetat som författare hade jag behövt det här lugnet för att över huvudtaget få ur mig några meningar.

Ett tiotal nötskrikor leker nedanför våra gluggar. Det är roligt att bli underhållen och tiden går ytterligare, fem minuter, tio, det är svårt att hålla reda på klockan.

Mörkret lägger sig och skogen känns plötsligt mycket mindre. Det jag tidigare såg klart och tydligt har försvunnit och kvar är de ljusa dungarna och det närmsta området där maten ligger gömd under en stam och två stenar. Det är svårt att hålla fokus och ju mer jag stirrar ut desto mer kli i ögonen. Pappa har dessutom lagt sig ”en liten stund” och andas tungt, ibland kommer en låg snarkning och det låter så skönt. Varför ska jag tvinga mig att vara vaken nu? Är det inte för sent för att se en björn? Det känns som tåget gått.

Klockan närmar sig midnatt och jag är dåsig, det hjälper inte att kojan är väldigt varm. Åtta personer och med ett enda luftintag skapar en slags gigantisk plastpåse för människor. Jag somnar flera gånger i stolen. Pappa vaknar och vi äter lite mango som han tagit med. Smaskigt, hoppas vi skickar ut massa dofter med den frukten.

Jag går och lägger mig vid midnatt. Somnar snabbt och sover till två på natten. Jag reser mig upp och ser att det bara är pappa som sitter på sin stol, de andra har lagt sig. Fotografer som bara tänker på att få bra bilder och inte på upplevelsen av att se en björn eller en varg. De har säkert sett djuren flera gånger förut och nu väntar de på den perfekta bilden. Den kommer inte i det här mörkret och därför sover de till tidig morgon.

Pappa säger till mig att somna om, han är pigg och ska sitta ett tag till. Jag lägger mig igen och somnar direkt. Jag vaknar när pappa är på väg att kliva upp i överslafen. Jag reser mig så han får lägga sig därnere och märker att de flesta har klivit upp för att ge nallen en sista chans att visa sig.

Klockan är fyra på morgonen och jag dricker vatten och njuter av det vackra landskapet. Daggen på gräset, dimman som beger sig ner i underjorden igen, som i Ronja Rövardotter, och så fåglarna som kommit tillbaka efter den nattliga pausen. Nötskrikorna leker med varandra i solljuset som sakta stiger rakt framför oss. Vi väntar och stirrar. Klockan blir fem och halv sex. Jag vet att Håkan sagt att efter fem är det sällan någon chans men jag vill inte ge upp än. Björnar kan ju inte klockan. Men jag förstår också av solen som nu rest sig över trädtopparna och bländar oss som sitter vid våra gluggar, med solen kommer värmen och det är dags att sova igen för de stora lurviga. Så också för oss. Jag går och lägger mig klockan sex och vaknar kvart i nio av de andra som börjar packa ihop sina grejer. Objektiven dras besviket ur sina ljusskydd, termosar packas ner i ryggsäckar och någon sitter fortfarande och tittar ut över gläntan.

När Håkan knackar på dörren är det bara pappa som fortfarande sover gott i sin säng. Jag öppnar dörren och han skakar genast besviket på huvudet. ”Allt är orört, ingen har kommit, eller hur?” Nej, ingen av vikt har besökt oss under natten och Håkan är så ledsen för vår skull. Han kan ju inte göra så mycket åt de vildas vilja, planer och humör, men han vill såklart att hans gäster ska få det de betalat för. Den oförglömliga upplevelsen. Jag är inte så besviken ändå, det är inte så jag är lagd. Jag ser det positiva med upplevelsen och likaså gör min pappa som jag för övrigt får dra i tårna för att han ska vakna så vi får packa ihop och för första gången sedan igår kväll kliva ut i den strålande morgonen.

Under promenaden tillbaka till bilarna visar Håkan ett avtryck från björntass i marken och söndertuggade och överblivna ben från något djur, som björnar gärna tuggar i sig. Och vi är ju faktiskt nära, vi går där björnarna går, vi ser deras avtryck överallt men vi ville ju så gärna få se dem också, se deras rörelser och lufsande. Deras sniffande i luften och vackra päls.

För mig och pappa väcks revanschlustan, inte ger vi upp i första taget. Vi ska försöka igen, det bestämmer vi. En björn ska vi se innan vi dör, och vi får försöka på Vargas igen nästa år om vi inte stöter på någon efter vägen eller i skogen innan dess. Jag är så glad och tacksam för den här fina 40-årspresenten.

Frukosten på Vargas smakar ljuvligt och det finns mycket gott att välja bland. Tandborstningen på bryggan efteråt är nästan lika underbar. Vi sätter oss i bilen och far därifrån. En upplevelse rikare och ett steg närmare vår dröm. Nästa gång får vi möta den, den stora i dess riktiga och rätta miljö.

Vill du läsa mer om Vargas vildmarkslodge och björnskådning och faktiskt få se bilder på björnar, kika här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s