Utbildning i dagarna tre

En väldigt intressant start på veckan när jag får sitta i skolbänken för en introduktionskurs i public service. Gruppen består av många praktikanter men också nyanställda som jag. Vi har en underbar utbildningsansvarig som snart går i pension och som strålar av energi och glädje.

Vi har än så länge fått lära oss vad public service innebär, hur vi ska bete oss i sociala medier som anställd på en arbetsplats som verkar för att vara oberoende och trovärdig och fått en viktig genomgång av det svenska språket med en av husets språkvetare.

Vi avslutade dagen med två duktiga radiopratare, som jobbat i många år och som är duktiga på att lära ut om rösten.

De gick bordet runt och frågade vad vi anser om våra röster och det slog mig hur personligt jag tyckte det blev och det var svårt att förklara hur jag känner för min röst. Jag sa något i stil med:

Jag borde gilla min röst väldigt mycket för jag pratar gärna, ofta och mycket bland vänner och folk i allmänhet. Jag är inte rädd för att ta plats och vara i centrum. Jag läser böcker för barnen och jag sjunger gärna godnattvisor. Men när jag spelar in rösten och lyssnar på den blir jag så förvånad av hur jag verkligen låter i andras öron. Då har jag så svårt att acceptera min klang och främst min dialekt. Och när det kommer till dialekten är jag kluven. Jag har aldrig gillat att lyssna på någon från Hälsingland, på tv eller radio. Jag har bott i Stockholm i 17 år, snart halva mitt liv, och när jag var yngre var det kanske fåfänga som gjorde att jag jobbade bort dialekten åtminstone på jobbet. Idag värdesätter jag mitt ursprung på ett annat sätt och det handlar säkert om nostalgi till min hemby, och det kommer med åldern, men gör också att jag måste ta ett beslut.

Vem vill jag vara och hur ska andra identifiera mig när de lyssnar?

Våra utbildare pratade om Ekot-sjukan och Kultur-sjukan och menade de röster som finns på avdelningarna, profiler sen många år, som påverkar den som kommer in som ny. Efter ett par veckor låter alla likadana. De två vi lyssnade till idag menar att vi ska prata på det sätt vi pratar utan en mikrofon, det finns inga krav på att tvätta bort dialekter och vi ska dessutom beröra lyssnare och inte låta som robotar och riskera att folk byter kanal. Det var en bra lärdom och skönt att höra.

Vi fick sen två texter att öva på i tio minuter för att sen gå in i studion och spela in. Jag var lugn innan men så fort jag började prata fick jag värsta pulsen och läste inte som när jag övade. Efteråt bad programledaren mig att prata i 30 sekunder om vad som helst utan att tänka. Det var intressant hur jag då pratade som ”vanligt” och inte försökte förställa mig alls.

På onsdag ska vi gå igenom våra röster i gruppen och få med oss lärdomar och tips. Otroligt nyttigt. Alla är vi nybörjare i början.

Idag blev det kaos på Mini när ”Hesa Fredrik” ljöd. Det här områdets högtalare sitter nämligen på taket på Olles förskola och jag kan ju tycka att personalen ska se till att åtminstone vara inomhus när det sker. Det måste ha glömts av och barnen började gråta och skrika och några kissade på sig. Stackarna. Måste ha varit hur högt som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s