Stafett med extra allt

Det blev lite väl mycket dramatik i årets upplaga av vår stafett, men det kunde vi inte ana inför loppet. Morgonen var så vackert frostig och molnfri så vi nästan tappade andan. Vi är inte direkt bortskämda med vackra vinterdagar det här året. Och precis som förra året blev vi bortskämda med den fina solen även den här gången.

När jag och Fredrik klev upp startade lillebror loppet med sin sträcka på 2,4 mil. Han hade bra stöd av morgongänget och Sarah och Emma som skulle till sista sträckan men ville vara med som stöd när pappa inte kunde röra sig så mycket i år efter sin höftoperation. Jon körde riktigt bra och växlade till syster som hade en lika lång sträcka framför sig.

Jag stod och väntade på henne inför min tredje sträcka, värmde upp, testade skidorna och laddade för att få sticka iväg. När hon väl kom mot mål stod jag femtio meter längre bort och såg henne stanna och sänka ner huvudet och stå helt stilla innan hon några sekunder senare segnade ner och svimmade. En kille hoppade över staketet och ropade på sjukvårdare som var på plats ungefär när jag hade stakat mig fram på skidorna. Jag såg att hon andades och förstod att hon kollapsat för att hon tagit ut sig helt och hållet. Men trots att sjukvårdarna försökte få kontakt med henne, ja vi från familjen också, så var hon fortfarande medvetslös och Fredrik ringde ambulansen. Det kom fler personer med en bår så hon kunde bli flyttad från spåret till marken vid en husvägg och hon fick hjälp med syret av en sjuksyrra som gav henne extra luft genom en mask. De försökte få i henne energigel och strax efter det började hon hulka och titta runt omkring sig. Vårt andra lag kom in för växling och jag och min kusin stod en stund till och avvaktade om vi skulle åka iväg eller inte. Men pappa kom fram och sa att vi skulle åka iväg och det kändes bra att se att syrran var vaken så vi åkte iväg.

Hon var borta i cirka tio minuter och det kändes som en evighet. Efter att vi åkt iväg i spåren såg vi ambulansen komma till platsen och det kändes bra.

Sträckan gick väldigt bra för min del, det mesta var utför och jag gillar att stå på, särskilt när spåren var så fina som de var. Det var väldigt kallt i luften och jag hade såklart blivit kall innan jag kom iväg men började bli varm på raksträckorna när jag fick diagonala mig fram.

Efter kanske sju kilometer hörde jag ambulansen igen och undrade varför den kom först då. Det visade sig att de velat om hon skulle få flyga eller åka bil till sjukhuset men de tog bilen till slut. När hon åkt iväg kom helikoptern och cirkulerade ändå men drog iväg igen.

När jag kom till växlingen var Fredrik inte där. Han hade hjälpt till så mycket han bara kunde med syster så han kom med andan i halsen efter kanske fem-sju minuter och skulle stressa iväg på sin och vår näst sista sträcka. Han gjorde det grymt bra under omständigheterna. Växlade till Emma på sista sträckan som efter nitton kilometer stakade sig med ett stort leende in i mål. Det kändes bra att vi fortsatt hela vägen.

Ett grymt jobb av alla tre lagen och de ledare som stöttade oss på sidan av. Pappa som klev runt så gott han kunde med sina kryckor.

Efter en varm dusch åkte vi till Sanna som fick sin medalj runt halsen också. Det var väldigt skönt att se henne pigg igen, droppet gjorde susen.

Efter några timmar på sjukan åkte vi tillbaka till huset och njöt av efterlängtade pizzor och mysigt umgänge med kusiner, ingifta, faster och farbror.

Pappa hade också fixat tårta för att fira kusin Carls och Fredriks jämna födelsedagar.

Det blev en hyfsat tidig kväll för oss och jag sov gott uppe på loftet som jag och Fredrik valt att sova på.

Imorse klev vi upp och åt frukost, packade ihop och sa hejdå för att komma iväg i hyfsad tid söderut. Vi mötte syster som blivit utskriven och som ville säga hej till alla innan vi splittrades. Sedan åkte vi och även om det kändes mindre okej att åka bil när dagen var lika fin som igår utan ett moln på himlen, var det också skönt att åka hemåt och till barnen på Blidö. Trafiken flöt på bra och vi var framme på ön vid tre på eftermiddagen.

Även om det var väldigt läskigt det som hände under loppet igår så var jag hela tiden så övertygad att kroppen sagt ifrån på grund av att energin inte fanns där så jag var lugn i det och tänkte hela tiden att det inte var någon fara. Jag vet inte vad det är som gör att jag aldrig tror det värsta när saker händer, om det är logiskt tänkande eller bara naivt men oavsett så har jag vid en hel del tillfällen fått uppleva min reaktion och det är svårt att förklara varför jag behåller lugnet. När det gäller barnen känns det skönt att inte stressa upp dem av en eventuellt stressad reaktion från mig när de gör sig illa och det är ju också det jag fått med mig av mina föräldrar när jag var liten.

Nu ska vi sova, kroppen värker och det känns att vi jobbat med kroppen vilket är väldigt skönt. Ska bli gott med vår traditionella frukost imorgon bitti och titta på när femtontusen försöker ta sig hela vägen på skidorna utan större fadäser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s