Ålderstecken

När det dukas till tjejmiddag…

…för dottern och hennes fina vänner, då vet man att man blivit äldre.

Mästerkocken med kockjacka såklart, grillade sina superburgare och alla verkade nöjda. Jag, Vilma och Fredrik fick stå i köket och äta vår mat. Jag sörplade i mig en fredagsöl och var glad att jag fick vara så pass nära ändå. Olle hade tur, han blev godkänd till matbordet och kunde äta med gänget som snackade i ett och höjde ljudnivån i huset ett gäng snäpp. Men det var så kul att se dem.

Alla gillar Olle och Olle gillar tjejerna. Särskilt när han blir bjuden på russin.

Efter middagen stack de ut och lekte dunken till klockan var halv tio och det duggat i över en timme. Det bekom inte de här tjejerna som glömde sina mobiler för en kväll och lekte precis som när de var några år yngre och gick i samma klass hela bunten. Nu är de uppdelade och Tuva och en till tjej går i varsina klasser medan fyra fått stanna ihop. Just därför kom Tuva på idéen att dra ihop det gamla gardet igen och det var en lysande idé. Ingenting kan mätas med fina vänner som känner en utan och innan.

Idag var annars en spännande dag. Jag sprang till Hammarbybacken på lunchen i tron om att det kan ju vara bra backträning. Och eh, ja, det är ju extremt brant till den där toppen och inte något för den halvtränade att ta sig an. Men jag gick uppför hela tills vaderna skrek åt mig och jag joggade nedför så låren också fick sitt innan jag fortsatte jogga tillbaka till jobbet. Kändes riktigt bra efteråt.